Lizette

... med risk att detta blir väldigt långt, jag har så mycket känslor inom mig. Jag har haft konstant ångest i över 36 timmar nu. Jag vet inte vad jag ska göra med allt det jobbiga, det ända jag är helt säker på är att jag inte kommer att ta den enklaste vägen denna gången. Jag måste genomlida denna smärta och visa hur stark jag faktiskt kan vara, för jag är starkare än jag själv tror att jag är. Jag måste bara lita på mig själv som människa.

Det är mycket som kommer att förändras snart, jag måste hitta en lägenhet som jag kan bo i. Det kommer att vara väldigt jobbigt att inte ha Mario hos mig varje natt, men han behöver sin pappa också minst lika mycket. Emil var dum igår vad gäller den saken men jag tror inte att han menade det han sa. Jag hoppas att vi kan lösa det på bästa sättet för Mario för han ska inte behöva lida på grund av oss.

Vem vet, jag och Emil kanske hittar tillbaka till varandra. Vi kanske bara behöver vara ensamma för att inse att det kanske skulle kunna funka igen. Jag behöver finna mig själv innan jag kan älska någon annan. Men det gör ont inom mig när jag tänker på att Mario kanske inte kommer att få några syskon, jag vet ju själv hur mycket ens syskon betyder för en. Tänk om han aldrig får den tryggheten som ens syskon ger en.

Jag hatar att det har blivit såhär, vi hade varit en perfekt familj. Vi har alla förutsättningar, och vi har väldigt roligt ihop och vi vill samma saker i livet. Men varför funkar det inte? Varför kan jag inte bara tycka om Emil på det sättet? Då hade livet varit helt perfekt, ja, det hade det verkligen.

Emil är hemma hos sin mamma och pappa, jag sitter ensam med min ångest. Stackars mig, neeeh... Jag har väl mig själv att skylla helt enkelt... Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam, och i alla dessa stunder har Emil stöttat mig men nu är det inte så längre. Jag har förlorat min bästa vän genom att vi går skilda vägar, Emil är den enda jag verkligen kunnat prata med helt obegränsat om hur jag mår. Men varför kan det inte bara funka?!

Jag hoppas  vi kan hitta tillbaka till varandra sen. För vi skulle vara den perfekta familjen faktiskt.

Nu har jag pratat med Malin i 45 minuter, det blir att vi två hittar på något imorgon. Hon är en underbar vän och Malin, kom ihåg att du alltid kan höra av dig till mig, vad det än är. Jag lyssnar mer än gärna och jag tycker jätte mycket om dig. Glöm inte det! Kram på dej hjärtat!!!!

Jag har tagit några attarax så nu mår jag lite bättre, dom hjälper inte direkt men lite i alla fall.. Ska dricka upp mitt kaffe nu och sen sova eller nått...

Hejdå!!!!!!!