Lizette

... med risk att detta blir väldigt långt, jag har så mycket känslor inom mig. Jag har haft konstant ångest i över 36 timmar nu. Jag vet inte vad jag ska göra med allt det jobbiga, det ända jag är helt säker på är att jag inte kommer att ta den enklaste vägen denna gången. Jag måste genomlida denna smärta och visa hur stark jag faktiskt kan vara, för jag är starkare än jag själv tror att jag är. Jag måste bara lita på mig själv som människa.

Det är mycket som kommer att förändras snart, jag måste hitta en lägenhet som jag kan bo i. Det kommer att vara väldigt jobbigt att inte ha Mario hos mig varje natt, men han behöver sin pappa också minst lika mycket. Emil var dum igår vad gäller den saken men jag tror inte att han menade det han sa. Jag hoppas att vi kan lösa det på bästa sättet för Mario för han ska inte behöva lida på grund av oss.

Vem vet, jag och Emil kanske hittar tillbaka till varandra. Vi kanske bara behöver vara ensamma för att inse att det kanske skulle kunna funka igen. Jag behöver finna mig själv innan jag kan älska någon annan. Men det gör ont inom mig när jag tänker på att Mario kanske inte kommer att få några syskon, jag vet ju själv hur mycket ens syskon betyder för en. Tänk om han aldrig får den tryggheten som ens syskon ger en.

Jag hatar att det har blivit såhär, vi hade varit en perfekt familj. Vi har alla förutsättningar, och vi har väldigt roligt ihop och vi vill samma saker i livet. Men varför funkar det inte? Varför kan jag inte bara tycka om Emil på det sättet? Då hade livet varit helt perfekt, ja, det hade det verkligen.

Emil är hemma hos sin mamma och pappa, jag sitter ensam med min ångest. Stackars mig, neeeh... Jag har väl mig själv att skylla helt enkelt... Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam, och i alla dessa stunder har Emil stöttat mig men nu är det inte så längre. Jag har förlorat min bästa vän genom att vi går skilda vägar, Emil är den enda jag verkligen kunnat prata med helt obegränsat om hur jag mår. Men varför kan det inte bara funka?!

Jag hoppas  vi kan hitta tillbaka till varandra sen. För vi skulle vara den perfekta familjen faktiskt.

Nu har jag pratat med Malin i 45 minuter, det blir att vi två hittar på något imorgon. Hon är en underbar vän och Malin, kom ihåg att du alltid kan höra av dig till mig, vad det än är. Jag lyssnar mer än gärna och jag tycker jätte mycket om dig. Glöm inte det! Kram på dej hjärtat!!!!

Jag har tagit några attarax så nu mår jag lite bättre, dom hjälper inte direkt men lite i alla fall.. Ska dricka upp mitt kaffe nu och sen sova eller nått...

Hejdå!!!!!!!

Ikväll är det möte med jobbet, får se om jag får ha kvar jobbet eller inte. Jag ska säga att jag kan jobba så mkt som möjligt, då är chansen att jag får vara kvar större. Älskade underbara Charlotte har sagt att hon kan ha Mario några timmar på dagarna så att jag kan jobba. Hon är alldeles för snäll, vad hade jaag gjort utan henne? Jag vet allvarligt talat inte. Håll tummarna för mig ikväll, jag vill så gärna jobba kvar på videomix....

Mario sitter här bredvid och gnager på en massa äpplebitar. Fyfan vad han är söt alltså. Och snart fyller han 1 år, min STORA kille.

Den 14 december ska vi på morfars begravning, känns jobbigt. Har köpt jätte fina kläder till MArio som han ska ha, han har t.o.m fått riktiga fin skor i lack. Och imorgon ska vi kolla på morfar i kistan och lägga något i om vi vill. Jag ska nog skriva något och lägga i tror jag. Känns tungt och jobbigt. Men man måste kämpa och jag klarar detta, jag är stark.

Annars är det inte alls en bra dag, mensvärk och allmänt irriterad och ångest som ligger och gnager i kroppen på mig.

På torsdag är det psykologen igen, sen jag började där har jag blivit mer och mer irriterad. Hon säger att det kommer att vara så. För det är saker man tar upp som gör ont. Men resultatet blir ju bra. Tänk om jag kan bli riktigt lycklig? Kan man ens vara det? Hoppas, hoppas!

Lägger upp en fin bild på Mario och Elia i tomteluvor här. Dom är sååå söta!