Lizette

Jag mår så dåligt men när folk frågar säger jag att det är bra och skrattar och allt. Varför gör jag så? Men så fort det är tyst ser jag allt som hänt, gång på gång på gång. Fruktansvärt, det värsta jag sett. Hur kan något sånt här få hända? Vi bad om hjälp men fick ingen, precis ingen hjälp alls. Just nu är det lugnt, men vad händer imån eller i övermorgon? Jag är vettskrämd, inte för min egen del men för M & Marios del. Jag vet inte vad jag ska tro, jag känner inte den människan han blivit och jag litar inte ett dugg på hans ord.

När jag vaknade imorse grät jag, bara grät å grät. Emil höll om mig och sa att det var lugnt. Mario var med hans mamma men jag saknade honom så så han ringe och Mario kom hit efter en timme, älskade underbara Mario. När han är i min närhet känns allt så mkt bätre och jag kan glömma alt hemkt för en stund. Men jag klarar inte av att höra han ledsen då bryter jag ihop och vill bara fly. Jag trodde jag var starkare men nu är jag nog svagare än någonsin.

Men livet måste fortsätta och vi måste kämpa tillsammans, hela familjen och det gör vi. Förutom Ulrika som skiter i allt som händer. Hon har ju sitt verkar det som. Jävligt dåligt. Jävlgt sårande för oss ala andra. Och Charlotte som har så ont i magen, jag är så rädd att hon inte mår bra och att barnet känner av det. Men hon har lovat att åka in med en gång om hon känner mkt sammandragningar. Älskade underbara Charlotte, utan henne hade jag aldrig orkat.. Och Nese och Emil, ja, det finns många som verkligen finns här för mig.. Emils pappa har varit underbar.

Har inte pratat med Emme än, hon är på semester å  vill inte belasta henne så henne pratar jag med när hon kommer hem..

Mamma, jag älskar dig!!!!!!