Lizette

Nu när alla vet och man har fått en förklaring känns det lite bättre, för min del iallafall. Även om allt är fruktansvärt jobbigt. Jag känner mig helt tom inuti, saker vi säger glömmer jag bort lika fort. Jag är  tankspridd och har ingen aning om vart tankarna försvinner. Jag känner mig som jag gjorde förr, fast utan tankar om att inte längre vilja leva. På något sätt är detta mer skrämmande, jag måste orka och vara stark för Mario och det klarar jag, än sålänge iaf. Hämtade ju sobril till pappa hos mormor, men dom tog jag själv och dom hjälper faktiskt. Jag orkar lite mer och är inte lika lättretad. Jag kallsvettas och känner ett obehag jag inte riktigt kan förklara.

För jag tror inte att det skulle hända samtidigt som jag inte vet om det skulle kunna ske, man kan aldrig vara säker, aldrig någonsin. Inte på någon. Gick hem till Nese en stund inatt och vi pratade, hon har ju varit med om precis samma sak. Det är så skönt att kunna prata med henne, och hon förstår mig så bra. Hon vet ju precis hur det känns. Det sjuka är att vi råkar ut för samma saker fast vid olika tillfällen och då kan vi stötta varandra så fruktansvärt bra. Det vi har är värt så otroligt mkt för mig. 

Har så många tankar och känslor jag behöver komma ut med och nu ska Mario upp ur badet, han och Emil har badat. Sen hoppas jag han somnar gott mitt lilla hjärta.. Han är den bästa i mitt liv!!!

/Lizette