Lizette

Jag och Emil har gjort ett uppehåll, jag vet inte om det kommer att vara vi i framtiden. Min önskan är ju att vara med honom för han är en underbar och snäll kille. Men finns inte dom rätta känslorna kan man inget göra. Jag kan ju inte rå för vad jag känner och vad jag inte känner. Jag har sårat Emil så himla mycket med detta och det gör så jävla ont, och jag känner mig så ensam i allt detta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Jag vet ju att jag har min familj, eller Låtta då. Dom andra bara lägger en massa tyngd på mig, jag vill nog inget höra. Alla kommer till mig när dom har problem, ska ens föräldrar göra så? jag vet inte.. Men att stötta dom stärker mig också, så det är inte bara dåligt heller...

Jag känner mig så ensam, så otroligt ensam. Jag har min Mario men han är bara högt och lågt hela tiden. Kan jag inte bara få vara vuxen för några dagar och inte bara dadda med Mario. Missförstå mig inte, han är UNDERBAR.. Men han tar all min kraft ifrån mig.

Ibland känns det inte som att jag lever, som om jag går på batterier och bara gör det jag brukar. Bara det nödvändigaste..

Det största problemet är att jag inte hänger med, jag fattar ingenting. Rättegången gick bättre än väntat, men pappa är som han är och kommer nog så förbli.

Ska  jobba hela helgen, skulle vara kul att hitta på något roligt också så man glömmer alla problem för en liten stund. Har frågat Emme men hon säger bara kanske, så vi får väl se. Annars får jag kolla me nån annan. Vill bara komma ut liksom...

Mitt liv suger kuk, balle!!!! Orkar inte tänka mer......... Orkar inte jobba egentligen..