Lizette

Fyfan säger jag bara, allting som verkade gå så himla bra idag och Mario var en riktig liten ängel imorse. Men allting förändrades på bara någon minut...

Låtta var snäll och körde oss ner till jobbet där min cykel stod så att jag och Mario kunde cykla in till stan och köpa linsvätskan. Efter optikern började allting, Mario vägrade sitta i cykeln igen och sprang iväg. Han lyssnade INTE när jag ropade på honom så jag var tvungen att springa och hämta honom. (AJ, säger jag bara)..

Sen var det dags att cykla till hemköp för att handla lite. Allting blev ännu värre, Mario bara sprang och sprang och jag efter ropandes. När jag kom ikapp och tog han i handen för att gå åt andra hållet VÄGRAR han röra sig och blir helt lealös. Försöker allt för att han ska gå själv för jag klarar inte att bära han längre. Men det var helt meningslöst, jag känner hur svetten rinner och folk kollar på oss. Jag blir så förbannad på honom så jag släpper honom och säger hejdå och går och handlar det jag skulle ha. Ja, då blir han snäll och kommer springandes "mamma, mamma" Sen sket jag i han i affären och han lunka efter ända till vi kom till kassan.. Kassörskan var helt störd i huvudet, precis som alla andra som jobbar på hemköp. Blev en hel del strul där också, men jag fick med mig min otroligt trotsiga lilla son till cykeln igen.

Sen var det bara uppför alla backarna och sen äntligen hemma, så fort jag cyklade fick jag sammandragningar som faktiskt gjorde ont, men det ska ju inte vara farligt så jag ´cyklade på en stund tills det blev alldeles för många och hela tiden verkligen. Så då gick jag en stund, med en tung jävla cykel och i helt fel ställning så mitt bäcken värkte som satan. Så höll jag på hela vägen hem och varvade cykling med gång.

När jag väl kommer innanför dörren är jag så förbannad för hur Mario bettet sig och har sån värk att jag bara storlipar... Varför har vi ingen bil för?! Allting är Emils fel tyckte jag, han kunde minsann  vara hemma med Mario istället.. Och det var Emils fel att vi inte hade bil för han inte har körkort och han kan minsann inte älska mig om han inte ser till att jag har någon bil när jag är helt jävla invalid.. Jag kan ju för faan inte röra mig längre!!!!!!!


Nu har jag äntligen lugnat ner mig iaf, Mario ligger och sover och jag har käkat lite nudlar och försökt kolla på en film som var skit dålig verkligen så jag hamnade här istället..
Mitt bäcken värker fortfarande och så fort jag byter läge på mig så knäcker det till.. Just nu tycker jag faktiskt synd om mig själv, det gör jag - utan att skämmas. Jag kan knappt röra mig på egen hand och cykla funkade ju inte häller särskilt bra uppför, plant och nedför går bra. Hur ska jag kunna leva såhär i 4 månader till?! Eller kommer det att bli ännu värre? Jag känner mig så himla isolerad av det här så det finns inte. Jag älskar att gå och röra på mig annars, jag har gått upp å ned för dessa backarna i 1 år snart varje dag utan problem så lat är jag inte, eller tycker ni det?!?!

JAg vill bara må bra och jag vill kunna röra på mig igen utan att få ont. Och jag vill kunna umgås med folk igen. Jag behöver verkligen en bil, det är bara det att Emil inte tycker att det är nödvändigt i denna stan.. Men om jag mår såhär så måste jag ju nästan ha en, annars kommer jag bara kunna ligga hemma hela dagarna.

Idag är den hemskaste dagen på väldigt, väldigt länge!!!!!