Lizette

Sådär, nu är man hemkommen från psykologen. Det gick bra, men jag blir alltid lite nedsatt efter att jag varit där även om vi inte pratar om något särskilt. Just nu får vi inte ut något alls faktiskt, för på något sätt när jag är gravid så blir jag svår på nått sätt. Jag är inte riktigt mig själv, jag vet inte om andra märker det men jag känner det väldigt mycket. Märker ni det?!
Jag känner mig mycket mer tillbakadragen och osäker på allting, allting är en enda stor boll med oro i kroppen på mig.

Och egentligen är det inte konstigt att jag blir annorlunda, helt plötsligt kan jag inte vara den personen jag egentligen är. Jag kan inte ha det så rent och fint hemma som jag brukar och vill ha det eftersom jag inte klarar av att städa själv längre och Emil jobbar ofta mer än heltid så hur ska han orka det liksom?! Han gör så gott han kan. Och jag kan inte röra på mig så som jag gjorde förut, och jag orkar inte leka med Mario på samma sätt och absolut inte lika aktivt. Jag vill kunna springa lite och gå en lång, lång promenad. Jag vill kunna dansa och hoppa och skutta till musiken med Mario, men här står man som en klump nerdragen till golvet... Det är så mycket som man tar för givet och man inser inte hur härligt och underbart det är att röra sig när man väl har förmågan till det. Jag är så glad över att detta iaf är övergående, efter ungen är ute är det mesta som bortblåst, inte allt men nästan.. Tänk dom som aldrig mer kan gå och som har sån här kronisk värk, jag hade dött, hade aldrig pallat det.. För värken gör mig till en sur och gnällig kärring som nästintill jämt är på dåligt humör..