Ingenting känns riktigt bra
Allt känns totalt fel, med flytten, dagis och alla andra småsaker också. Nu verkar Mario trivas riktigt på dagis, han går snällt dit och lämnar av sig skor och allting utan att gråta. Han säger knappt hejdå längre och det känns verkligen kanon bra att han äntlgien verkar trivas och då ska vi byta dagis på honom. Allting känns så himla hemskt och elakt mot Mario. Jag vill att han ska kunna gå kvar här uppe men det funkar iunte för mig att gå upp med honom på morgonen innan jobbet och absolut inte sen när det bara kommer vara några få timmar om dagen då bebis nr2 kommer ut. Så nu känns det inte alls som om jag vill flytta härifrån. Jag vill inte lämna denna lägenheten som vi gjort så himla fin. Allt känns såå himla fel och nu är det ju försent att ändra sig.
Och vi har ingen barnomsorg till Mario från 1 september så jag får väl sluta jobba och vara hemma med honom och få vårdbidrag, 3000 kr i månaden eller hur det nu var. Åhh allting känns så jobbigt.
Samtidigt ska det bli jätte skönt att komma närmare stan och vänner och allt sånt och det är som Emil säger också, vi ska bara bo där några år tills vi sparat ihop lite pengar så vi kan köpa ett hus så vi slipper topplånet. Och med den låga hyran kanske det går på 3 år. Kan vi ju hoppas på iaf och 3 år går ju fort och har vi tur hinner vi spara ännu snabbare.
Allt löser ju sig till slut men nu känner jag att det är alldeles för mkt kaos i mitt huvud så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allting. Det ser ut som fan här hemma, det har det gjort fram å tillbaka dom senaste månaderna och jag har inte lagat mat sen jag blev gravid i stort sett. Jag orkar ingenting längre, allt är bara för mkt för mig. Och jag är inte ens glad över att vara gravid, det är bara jobbigt..
Jävla depression som ligger och trycker, jag verkligen hatar det. Varför kan det inte bara försvinna?! Men jag vet, det blir bättre, det blir det alltid men jag verkligen hatar svackorna och utan medicin så är det lite jobbigt faktiskt. Men men, snart är ungen ute och då blir det bättre igen, då slipper man iaf vara så trött i kroppen och nedstämd för det. Jag hatar när jag tappar orken....
Vart bara tvungen att skriva av mig lite, behöver det ibland.
Och vi har ingen barnomsorg till Mario från 1 september så jag får väl sluta jobba och vara hemma med honom och få vårdbidrag, 3000 kr i månaden eller hur det nu var. Åhh allting känns så jobbigt.
Samtidigt ska det bli jätte skönt att komma närmare stan och vänner och allt sånt och det är som Emil säger också, vi ska bara bo där några år tills vi sparat ihop lite pengar så vi kan köpa ett hus så vi slipper topplånet. Och med den låga hyran kanske det går på 3 år. Kan vi ju hoppas på iaf och 3 år går ju fort och har vi tur hinner vi spara ännu snabbare.
Allt löser ju sig till slut men nu känner jag att det är alldeles för mkt kaos i mitt huvud så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allting. Det ser ut som fan här hemma, det har det gjort fram å tillbaka dom senaste månaderna och jag har inte lagat mat sen jag blev gravid i stort sett. Jag orkar ingenting längre, allt är bara för mkt för mig. Och jag är inte ens glad över att vara gravid, det är bara jobbigt..
Jävla depression som ligger och trycker, jag verkligen hatar det. Varför kan det inte bara försvinna?! Men jag vet, det blir bättre, det blir det alltid men jag verkligen hatar svackorna och utan medicin så är det lite jobbigt faktiskt. Men men, snart är ungen ute och då blir det bättre igen, då slipper man iaf vara så trött i kroppen och nedstämd för det. Jag hatar när jag tappar orken....
Vart bara tvungen att skriva av mig lite, behöver det ibland.
Kommentarer
Trackback