Lizette

Ibland (väldigt ofta) tror jag att bebisen är död, varje kväll blir det att jag ligger vaken långt in på natten med kroppen full av oro. Jag tänker hela tiden att jag hade sån tur med Mario, att han föddes frisk och överlevde 9 månader i magen, varför skulle jag ha den turen igen? Det är sånt jag ligger och tänker, men sen så känns allt också som om det vore bra. Jag tror mig ha kännt bebisen sparka, på riktigt alltså. dunk, dunk ni vet och inte bara som "fjärilar i magen". Men imorgon är det UL kl 11 och lever bebisen och mår bra då så måste jag släppa min oro helt. Jag blir helt galen av att vara så orolig hela tiden.

Idag är ingen direkt bra dag, det är nästan inga dagar längre. Denna graviditeten gör mig till ett odjur, en sur och gnällig hemsk människa har jag blivit och ALLA verkar irritera sig på mig, det är väl inte så konstigt med tanke på hur sur jag är jämt. Jag bara längtar till detta lilla barn är fött så jag kan bli mig själv igen. Och det MÅSTE vara en liten flicka jag bär på, för allt är precis tvärtemot hur det var med Mario i magen. Man kan säga att jag är ganska så säker faktiskt.

Vi fick lägenheten på Citronen också, skönt att hamna lite mer centralt igen. Så vi flyttar 1 september. Nej nu måste jga springa och byta av Emil med nattnigen, Mario bara skriker och skriker, han är väldigt mammig just nu.